Jonathan Paul Rosen, 41 år, bor i en bostadsrätt på adressen Näsbydalsvägen 8 lgh 1905, 183 31 i Täby. Jonathan har inga telefonnummer eller mobilnummer.

Jonathan bor tillsammans med Sara Margareta Rosen 42 år.

Nästa födelsedag för Jonathan infaller den 11:e mars (42 år).

Förundersökningsprotokoll:

Det som däremot får honom att framstå som mest bortgjord i förhöret är kombinationen av selektiv minnesförlust, långa tystnader och svar som nästan blir självmotsägande. Han säger först att han varit “delaktig i att vara olämplig” men att det inte betyder mer än sms:en, och när polisen frågar om “vill du träffa mig framöver” blir han tyst flera gånger och säger till slut att han “inte har mycket att säga om det”, att han “inte minns konversationen” och “inte vet vad han pratar om.” Samma mönster fortsätter när han får frågor om patientens nummer: han säger att han var “lättad” över att hon skrevs ut eftersom hon skapade en “obehaglig stämning på jobbet”, men kan ändå inte riktigt svara på om han kontaktat henne privat, säger att han “inte har svar på det just nu”, “inte heller kan svara på det”, eller att han för tillfället inte “har det i huvudet om man säger så.”

Det andra “smaskiga” är kollisionen mellan hans vårdretorik och vad misstanken gäller. I materialet säger han att man inte vill att en patient ska känna sig “osäker eller rädd” och beskriver hur personal ska hålla koll på vem som går med vem och vart. Samtidigt är själva misstanken som läses upp att han under perioden ska ha “kramat, stönat och tryckt sin penis mot kropp”, och målsäganden beskriver att han sade att han hörde att hon skulle skrivas ut, gick mot henne för en kram, och att hon kände hans stånd “så tydligt” medan han tog “ett djupt andetag i hennes hår.” Det är alltså inte ett bra “juridiskt” citat om skuld i sig, men som porträtt av hur han framstår i förhöret: undvikande, konstlat glömsk och rätt pinsamt genomskinlig.

Det jag däremot hittar är en mycket liknande sekvens av sammanbrotts-/undvikandekaraktär i Jonathan Rosens eget polisförhör. Först medger han att han varit “delaktig i att vara olämplig”, men begränsar det direkt till sms:en. När förhörsledaren sedan pressar honom om sms:et “vill du träffa mig framöver” blir han upprepade gånger tyst i flera sekunder, avbryter sig själv, säger att han “inte har mycket att säga om det”, att han “måste få ihop det på nått sätt i huvudet” och att “det känns inte bra”. Kort därefter säger han att han inte minns konversationen och inte vet vad han pratar om.

Samma mönster syns i frågorna om privat kontakt på patientens nummer. Han säger först att han var “lättad” att hon skrevs ut, men när han får frågan om han haft privat kontakt med henne kan han “inte svara på det”, sedan “inte har svar på det just nu”, och förhörsledaren antecknar flera gånger att han är tyst i ett flertal sekunder. När frågan upprepas svarar han till slut att han för tillfället inte “har det i huvudet om man säger så”, eller att han inte vill lämna någon kommentar.

Min kommentar till just den delen blir därför: han framstår i förhöret som påfallande självhämmande och taktiskt tyst snarare än spontant förklarande. Det pinsamma ligger inte bara i vad han säger, utan i formen: självavbrutna meningar, långa tystnader, selektiv minnesförlust och försök att backa från egna ansatser så fort frågorna blir konkreta.

Svenska Dagbladet - 2024 - 03 - 05

- ung tjej våldtagen i Danderyds sjukhus tog livet av sig, nämnde Jonathan Rosen i sitt självmordsbrev och önskade få artikeln publicerad.

FUP ger sammantaget bilden av att detta inte bara handlade om en enskild överträdelse, utan om ett mönster där vårdrelationen försköts till något personligt, gränslöst och i förlängningen sexuellt. Citaten om att patienten inte skulle känna sig “osäker eller rädd”, att han blev “den enda personen”, att det var “ett till steg till att få hennes tillit”, och att han enligt personalobservationer satt mer med dem ju sjukare de var, pekar tillsammans mot ett systematiskt tillitsbygge riktat mot särskilt sårbara patienter.

Det som gör materialet extra tungt är att FUP samtidigt antyder att detta inte var osynligt för omgivningen. Misstankar om oegentliga kontakter med flera kvinnliga patienter hade enligt anmälan kommit fram från andra medarbetare, och Fredriks uppgifter tyder på att information nådde chefslinjen men ändå inte fördes vidare ordentligt. När Rosen sedan själv förhörs framstår han inte som rak eller konsekvent, utan som undvikande, tyst, selektivt glömsk och upptagen av att minska eller omformulera det som redan ligger på bordet.

Den hårdaste möjliga kärnformuleringen blir därför: FUP beskriver en miljö där en sårbar patient kunde göras beroende av en tillitsrelation som gled över i sexuell gränsupplösning, samtidigt som flera varningssignaler tycks ha funnits i personalmiljön utan att stoppet kom i tid.
Ännu kortare: inte bara ett övergreppsspår, utan ett tillitsmönster, ett urval av sårbarhet och ett institutionellt misslyckande.

• Säljer stora mängder benzo till kvinnor för att göra dem beroende (få hållhake).

• Psykiater som ligger med & håller kontakt med fd. patienter.

• Manipulativ & kontrollerande 80årig gubbe - korrupt vårdpersonal.

Ewa Bauermann - högsta chef (aldrig synlig på avd.)
|
Elin Stenling - enhetschef (höll sig 100% i personalrum; mutad och hotad av våldtäktsmännen)
|
Arne Stenstedt & Lena Pihl (chefsöverläkare; kände till våldtäkterna men såg åt andra hållet pga stora mutor & hot). Mattias Månsson (chefsöverläkare; frånvarande: oklart om han visste och var mutad+hotad, eller ej).
|
Emelie Beckius & xx (sjuksyster; mutade och hotade att tillåta skötarnas missbruk av systemet)
|
Jonathan Rosen & Merheban/Mirre & Isa & ... (våldtäktsmännen; utpressade sina offer (via dem deras familjer) att betala - pengarna gick till ovan led som mutor).

Danderyds Sjukhus Psykiatri - avd. 141 (& 140).

Forum tråd om ämnet: https://www.flashback.org/t3515162p22

Tjänstefel är ett brott i Sverige (20 kap. 1 § brottsbalken) som innebär att en anställd inom offentlig sektor uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften vid myndighetsutövning. Det kan handla om aktiva felhandlingar eller passivitet (underlåtenhet). Straffet är böter eller fängelse i högst två år, eller sex år vid grovt brott.

Sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning innebär att någon allvarligt missbrukar en annan persons beroendesituation (t.ex. vårdtagare, anställd, elev) för att förmå denne att delta i sexuella handlingar. Brottet, som regleras i Brottsbalken 6 kap. 3 §, kan ge fängelse i upp till två år, eller upp till fyra år om det är grovt.

4th july

Varför är inte den bestraffad? Rosén

varför är rosen vid liv?